Det var en kall, stjärnlös natt i Rust. Elden i min bas flämtade svagt, kastade långa skuggor på väggarna, och vinden utanför ylade som en vargflock. Jag hade precis lagt sista stenen på min vägg och kände mig trygg – eller så trodde jag.
Plötsligt hörde jag ett svagt ljud utanför, som om någon rörde sig i mörkret. Först trodde jag att det var vinden som lekte med grenarna, men snart blev ljudet tydligare. Steg. Tunga, långsamma steg som närmade sig min dörr.

Med hjärtat dunkande i bröstet greppade jag min rostiga pilbåge och smög mig mot ett av glugghålen för att kika ut. Där stod han. Skeletor. En skräckinjagande figur, täckt i benramsor och med ett hånskratt som ekade i natten. Hans lysande ögon stirrade rakt in i min själ, som om han visste att jag var där.
Innan jag hann reagera slog han till. En exploderande ljudbang fyllde luften när min dörr flög av sina gångjärn. Skeletor stormade in, hans närvaro tyngre än själva mörkret. Jag sköt iväg en pil som träffade honom i axeln, men han verkade inte ens märka det.
"Kom ut, lilla överlevare," väste han, hans röst lika kall som vintervinden. "Du kan inte gömma dig."

Jag backade i panik, snubblade över ett bord och tappade min pilbåge. Med darrande händer fumlade jag efter mitt spjut, men Skeletor var snabbare. Han kastade en molotov som träffade mitt lager av resurser. Flammorna spred sig snabbt, och rummet fylldes med rök och hetta.
"Du borde inte ha byggt så nära mitt territorium," hånade han, medan jag desperat försökte samla mod att fly.
I sista stund lyckades jag kasta mig ut genom ett hål i väggen och började springa mot skogen. Bakom mig hörde jag Skeletors maniska skratt blandas med ljudet av min bas som brann till grunden.
Jag sprang, och sprang, och sprang. Även när jag var säker på att jag var ensam, kändes det som om hans stirrande ögon fortfarande följde mig. Skeletor hade inte bara tagit min bas den natten – han hade också lämnat mig med en mardröm jag aldrig skulle glömma.